Trettonde september

Spindeln i nätet, det brukar vara mig det. Men, för några timmar sedan var jag maktlös. Fullständigt maktlös. Det var dags för Mus första vaccin. Jag bokade in tiden lååångt i förväg just för att få en morgontimme så att Tupp kunde följa med. Jag hade ett långt samtal med bvc när jag bokade in timmen, för att informera dem grundigt om min sprutskräck och för att de skulle vara väl förberedda på detta. Samtidigt gjorde jag det tydligt för dem att jag gett mig dän på att vara med för att stötta Mus.

Så var dagen och klockslaget kommet. Jag började gråta ungefär samtidigt som väckarklockan ringde och gråten fortsatte som spridda skurar helt till sjuksyster kollat färdig längd, vikt och motorik och försiktigt ger mig ett hint om att det är dags för spruta nummer ett. De spridda skurarna förvandlas till ett monsunregn och jag flyger ut av rummet och kastar mig ner i soffan i väntrummet. Tupp, Mus och sjuksyster stannar i rummet och ut till mig kommer sjuksyster nummer två med papper till tårarna och vatten till mig. Jag skakar, gråter och hulkar.

Så händer det. Mus skriker. Jag hör det helt till soffan i väntrummet. Monsunmolnen lägger sig som ett cementblock över min panna. Sjuksyster Två tröstar och säger att jag är duktig som i alla fall gjorde ett försök. Duktig!

Duktig!? Jag!?
Just då kände jag mig som den dåligaste mamman i hela världen som inte klarar av att stötta mitt barn som har det ont!
Men, så öppnas dörren in till Sjuksyster En och där ser jag en leende Mus i Tupps knä. Byxan är på och alla sprutor undanplockade. "Det gick jättebra!"

Jag kastar mig upp på benen och löper in till Mus som ler från öra till öra av att se mig. Vi pratar om ditten och datten och Sjuksyster En skryter av Mus, säger hur duktig hon var och hur bra det gick. Vi ser på hennes kurva på dataskärmen och ser att hon är helt perfekt. Sjuksyster En kryssar i alla rutorna på blanketten som ska förtella hur bra eller dåligt det ligger an med Mus. "Och så ser jag ju hur fint ni fungerar tillsammans, vilket team ni är!" Hon avslutar med att kryssa i rutan för kontakt mellan mor och barn. "Super!"

Några efterskakningar letade sig fram och en liten hulk nådde ut ur min mun, men sen var allt som bortblåst. Jag ÄR duktig! Jag har en fantastisk dotter som är kontaktsökande, harmonisk och nästan hela tiden jätteglad. Jag spelar en roll, jag är VIKTIG! Och jag är inte perfekt. Precis så ska det vara!

Nu sitter jag här, med kaffe och prilla och stirrar ut över bordet varpå datorn står. En Ajax Universal BIG SIZE, en haklapp, en snusdosa, en kaffekopp, en iPhone, en informationsbroschyr om SAS EuroBonus och två St. Paulior delar bordet med datorn. Nu slår det mig hur mycket mitt liv har förändrats bara under några månader. Tantvarning med ungdomliga vibbar.

Tänk att det trodde jag inte för sex år sedan när jag träffade Tupp för första gången på en Rammsteinkonsert i Göteborg. Trodde du det, Magda? Du som på bara några meters avstånd i vimlet kunde se oss kyssas för första gång?

Jösses Amalia, säger jag bara. Jösses Amalia. Detta ska firas med havregrynsgröt, banan och jordgubbssylt!

...och en prilla till.