Tjugonde juni

Slutar man någonsin ifrågasätta allt?
Mestparten av dygnets timmar (när jag inte sover) tänker jag över hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Mat i magen (även om min mage borde vara intressant för vilket som helst medicinstuderande att skriva sin huvuduppsats om), tak över huvudet (fast det inte är det tak jag vill ha. Inte väggar eller rum heller, för den delen), ett jobb att gå till (en stund framöver i alla fall. Och nu som försäljningen av sommarblommor minskat, räknar jag med att jag blir placerad i bakrum och källare för att städa och slita), en underbar man som jag älskar och som jag vet älskar mig (kunde jag kanske fått det ännu bättre om jag valt andra vägar?) och en familj jag vet finns där för mig (sisodär 70 mil bort).

Men de timmarna jag inte bara tänker på de feta grejerna jag har, tänker jag åxå på mina paranteser. Inte så mycket på den sista, ska tilläggas, för där är jag rimligt säker på att jag inte kunde få det bättre, men allt det andra. Har mycket - vill ha mer? Är det så? Är vi kanske byggda sån, för att alltid sträva och alltid hoppas? För att hålla oss vid liv? Eller kan man verkligen bli så sattisfajd att alla paranteser raderas? ctrl + alt + delete???

Har haft en på norskt språk rolig helg. Inga skratt, men inte heller tårar. Jag, soffan, katterna och mikrovågsugnen liksom. Team "stanna hemma". Gubben är bortrest med jobbet och ringer på kvällen. Vi pratar om dagen och pussar god natt. Allt är frid och fröjd, och jag vet att denna sorts helger är bra. Faktiskt ganska viktiga.

Det lilla jag gjort som varit mer vettigt är att skörda mer kryddor för torkning, de hänger nu i små buntar i fönstret i gästrummet. Har också tittat genom ett tjugotal gamla trädgårdstidningar för inpiration. River ut det som ser intressant ut och ska så småningom limma in det i min inspirationsbok. En gång, när jag blir stor, ska jag ha en drömträdgård. Ett drömhus fult med drömsaker.