Sextonde september

Jag är så trött att jag hellre ritar några stjärnor på en lila bakgrund, i Paint, än att jag laddar upp nya bilder från kameran.

Jag hade liksom föreställt mig ett 70% jobb, där jag i flera månader jobbar för att få ungdommar att hänga på klubben. Där jag sedan jobbar i ännu flera månader för att få ungdommarna att komma med önskemål på aktiviteter.
Hela tiden skal jag hålla mig till mina 70% och jag ska hålla styr på papper, dokumenter, telefonnummer och kalendrar. Och ekonomi. Jag ska ha ett städat och översiktligt kontor. Pärmar i olika färger, som alla innehåller papper med passande tema. Ordning och reda i hyllan, med andra ord.
Jag ska intressera mig för vad mina kollegor jobbar med. Kanske jag kan bidra med min kaotiska flair i andra avdelningar än min egna? Dessutom så får jag nog lite tid över, så att jag kan hjälpa till lite på Frivillighetscentralen i ny och nä.
Såklart ska jag ha en dag ledigt varje vecka åxå, så jag kan städa hemma, laga mat, planera familjegrejer och bygga min redskapsbod.

Men så blev det ju inte.
Det blev braksucce med en gång, och antalet besökande ungdommar ökar i takt varje gång jag lägger in en ny prilla, typ.
Jättekul - såklart, men samtidigt ganska jobbigt.
I fredags (på min egentliga fridag)  lämnade jag kontoret några timmar för att käka lunch med min förra chef. Hon i blomaffären, ni vet.
Hon och en annan tidigare kollega startade ju en egen butik för några år sedan, och jag frågade henne i fredags om det blev som hon hade tänkt sig. Det där med att starta eget alltså. Hon sa att hon aldrig i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att det skulle bli som det blev.
Också hon trodde att det skulle gå trögt i starten, att de skulle få jobba hårt för att få kunder. Att de under en lång tid skulle bygga upp inte bara en kundmassa, men åxå ett gott arbetssystem. Beställningar, fakturor, inköp, samla kottar och mossa på fritiden, möblera om, hitta några nisjer, hålla temaveckor och så vidare. Men så blev det ju inte. Öppna dörren och tjoflöjt så var de igång!
Först nu, fyra år senare, har de börjat få översikt över vad de faktiskt har gjort!

Jag tänker att jag är i lite samma situation. Det är ju nästan som att starta eget, det här med att öppna ungdomsklubb! Det är ju helt fantastiskt att det har gått så himlans bra, men det sätter igång en ny tankeverksamhet i mitt redan ganska trånga huvud. Lite som att min första roman blev en Bestseller, nu ska jag skriva uppföljaren. Typ.

Lägg så till att jag har varit gräsänka med en megafebersjuk liten spira i fyra dygn. Jobbig helg delux, men det kunde vart värre tänker jag.
Och vet du, Magda!? I tre av fyra jobbiga dagar har jag låtsats att vi var tillsammans! Ha! Jomenvisst! Du har liksom suttit med din feber, din te och din laptop i den ena änden av soffan, jag och lilla Mus har suttitnergeggade i andra änden. Å så när jag har vart så trött att jag inte vetat vad jag skulle göra av mig själv - ja då har jag hört dig prata om Emmajävlaboda, om glasblåsarställen, om bilkyrkogårdar, om kaffe, om long distance calls, om dina fantastiska barn och om att ha det så bra som möjligt här och nu.
Det har hjälpt! Så tack för din onärvarande närvaro!

Nu ska jag byta blöja på mig själv, lägga in en ny prilla och lägga mig i soffan för att ruva på min uppföljare. Over and out!