Nittonde september

Ut på tur! Aldrig sur! Finnes ikke dårlig vær - kun dårlige klær!


Mamma börjar med en avstickare ner i diket för att kissa med kissimurran!


Jag och pappa vandrar vidare. Över stockar över stenar...


...in i den norska djungeln...


...och efter ganska dryga fyra kilometer var vi framme vid vårt mål...


...picknick vid fårahagen! Till trots för att morsan är helt galet glad i får så är detta faktiskt första gången som jag får se ett på redit! Myyyys!


Ja, så kanske det lät i huvudet på Mus på lördagen. Själv började jag min lördag med ett träningspass på ett träningscenter i grannbyn. "Lördagsmix" hette saltimmen och av någon märklig grund hade jag sett för mig ett ganska lugnt pass, med mest gamlingar och sånt därn't. Kliver in i salen gör jag, sen har jag lust att kliva ut igen men det var fullt med folk bakom mig så jag fick fint kliva vidare in.

Viktstänger. VIKTSTÄNGER. Hallå och good morning!? Visst var där några pensionärer, åxå. Pensionärer med tre feta runda vikter på var ende av stången. Vänder lite på huvudet och tänker att nu är nog dörren en fri flyktväg och jag kan förmodligen snika ut min smidiga kropp härifrån men "Hej! Är du ny här? Så kul! Välkommen! Om det är din första Lördagsmix rekomenderar jag att du startar med två stora vikter på stången, så kan du eventuellt öka så småningom. Ha så kul, och tvivla inte att fråga om du undrar något undervägs! Hepp! Hepp! Hepp! Nu kör vi allihopa!" satan.

"Ja, satan."
Lirkade på två fetingstora vikter på stångjäveln och off we went.
Det visade sig att Lördagsmix inte alls var den lilla mumsiga godispåsen man som barn väntade hela veckan på att få. Detta var helvetet. Ett helvete styrt av en klämcheck struttig blondin with no limits och med ett ordförråd som begränsade sig till "KOM IGEN NU!", "LITE TILL, LITE TILL KAN DU!", "KÄMPA!" OCH "HEPP HEPP! HEPP!". Kärring.

När jag efter Satansmixen skulle sätta min ödelagda kropp in i bilen kände jag mig som en grön tomflaska Spendrups på väg ner i glaskontainern. Jag hade gått i tusen bitar om det inte hade varit för etiketten som liksom höll de flesta bitar samman. Hjärnan, högerarmen och högerfoten höll så pas bra samman att de klarade styra bilen och mig hem till skogen.

Men, hur tänker jag sen, när jag efter ett snabbt klädbyte ger mig ut på en skogsvandring med familjen - i fel skor och i fel trosor?!
Fel trosor är inte bara ett i-landsproblem men åxå ett rent helvete. De kan faktiskt förstöra en hel dag.
Felet låg inte i färgen, heller inte i modellen, men i storleken. Dessa blå-/vit-/guldrandiga mormorshipsterna var perfekta, när jag var höggravid. Not so perfekt now. Jag ska inte beskriva obekvämligheten i detalj, men att med en hand styra barnvagnen och den andra handen gräva sig in mellan East- and West Ham i över två timmar för att slippa än mer slitage i Mumindalen är inte en optimal förutsättning för en lyckad skogspromenad.


Egentligen har jag tusen meningar till att skriva men det får bli en annan dag. Jag har lust att starta en revolution ,men vet inte vart jag ska börja, så jag måste fundera lite till. Tills dess ska jag sutta vidare på prilla nummer tre och kaffekopp nummer en (men med påfyll nummer två) och njuta av denna höstens dag.

Wish you all the best!