Tjugefemte maj

Ingenting?

Maja Mus är kvar i sitt hus. Efter lite om och men konstaterade plötsligt läkaren att det inte skulle opereras överhuvudtaget eftersom ungen ju faktiskt har lagt sig till rätta nu, med huvudet ner.

(Varning! Detta inlägget handlar om sjukhus och rädsla, kan hända att du bör skippa läsningen om du själv ska till ett sjukhus snart och är obekväm med det)

Min första tanke var "så bra, få av mig den här jävla droppgrejen nu då, så jag kan klä på mig mina egna kläder och åka hem". Jag sa tanken högt och läkaren konstaterade att nåt annat var det ju inte att göra, kejsarsnittet skulle inte bli av. Jag var ju så lyckligt lottad som skulle få åka hem och vänta på att en naturlig födsel sätter igång. Lyckligt lottad ja. Det tog inte många minutrarna innan det slog mig att jag inte skulle få träffa Maja den dagen. Så konstigt det skulle bli att åka hem igen - bara oss två.
Min sista tanke var att jag var besviken på mig själv, den tanken sitter jag fortfarande kvar med.

Det är inte mitt fel att hon vände sig i förrgår. Det är inte mitt fel att jag inte har henne i mina armar idag. Men jag är besviken på hur dåligt jag faktiskt hanterade min tid på sjukhuset igår.

Jag skrek och grät från början till slut. Fastän vi i förra veckan fick besked om att det var ok att jag fick spinalbedövningen (spruta in i ryggen - lam från magen och ner) först och att de sen skulle sätta in katetern, så hade denna barnmorskan bestämt sig för att det inte var nödvändigt. Hon skulle minsann sätta in en kateter på en livrädd, skrikande, sjukhusrädd människa. Efter tre försök, med till slut tre barnmorskor runt mig gav dem upp. Hon gav upp eftersom hon inte kunde jobba under de förutsättningarna som jag gav henne. Eller inte gav henne, kan man kanske säga.
Jävla kärring. Va fan trodde hon!?
Att om hon bara hämtade in ytterligare två människor i sjukhuskläder, och bad dem om att använda sina krafter till att hålla mina ben i sär, så skulle allt gå bra!?

Hur som helst, en läkare kom in och konstaterade att Maja lagt sig med huvudet ner och att det inte längre var snack om någon operation.
Kunde dem inte ha checkat det först?

Jag är besviken över hur jag agerade. Ja, jag var rädd. Jag var rädd men jag kan inte bete mig som en barnrumpa längre. Gråta och skrika i full panik bara för att jag var rädd.

En del av mig är ledsen för att Maja inte är här idag. En annan del är nyfiken på hur de sista dagarna nu ska bli. Hur många de ska bli. Vart jag kommer vara när vattnet går. Allt det där. Det är ju säkert en väldigt speciell upplevelse. Men jag är rädd, också. För hur värkarna kommer vara, för hur ont det kommer göra att pressa ut henne, för hur mycket jag kan tänkas "spräcka" och för hur många stygn de kommer behöva sy. Jag måste ställa om min tankegång nu.

Framförallt måste jag ändra mitt förhållande till sjukhus. Jag måste ju lita på de här människorna.

Jag vill inte tillbaka dit igen. Jag vill inte, vill inte, vill inte!!!!!!