Artonde maj

Sån ser mina schyssta lökar ut när jag lyfter på fiberduken. Tänk att det inte är alls länge kvar tills man kan börja skörda lite av blasten! Jag tror att femtiolappen jag betalade för tjuge meter fiberduk var värt varenda öre. Dels gör den ju att jorden håller sig några grader varmare där under, men det viktigaste är nog ändå att den hjälper till att hålla på fuktigheten. När det för typ en vecka sedan var 26 grader i skuggan och en del vind i luften, ja då torkar jorden fort upp om man inte följer med. Ännu en positiv ting är ju att katterna inte kommer till för att bajsa och kissa i sina nyfunna toaletter.


Idag hade jag tänkt hinna med en del saker. Tvättmaskinen är igång och täckena från sovrummet hänger på lufting på terassen, men jag ska åxå orka med att göra någonting roligare är planen. Nämligen att plocka årets första blandningsblomsterbukett! Jag har varit duktig på att plocka med mig bitar av naturen in, nästan sedan innan snön hann smälta bort, men jag har ännu inte gjort nån sån där smashing wilderness bukett variant. Blir det gjort idag så lovar jag bild för att visa vad jag menar.

Tanken med bilden ovan, på den nu blomstrande krusbärsbusken, är att aldrig glömma bort de små ting. Så vackra även de minsta och mest blyga blomsterna kan vara! Genom att bara sätta sig på rumpan och studera det som är i rumpans direkta omgivning kan man aldrig ha tråkigt i naturen.


Om jag skulle orka göra något mer idag så måtte det bli att få ner mina jordgubbsplantor i jorden. Någonstans i trädgården. Det är tre olika sorter "månadsjordgubbar" som dem säger här i Norge. Det vill säga att de är remonterande och ger bär helt fram till frosten. Ser ut som en blandning av smultron och jordgubbar. Nåväl, vi får se vart orken bär mig.


I måndags var vi på sjukhuset. Blodprov, hjärtljud, sammandragningar, snack med anestesiläkare, snack med assisterande kirurger, snack med barnmorskor och inte minst - kött på benen. Allt gick bra och jag känner mig nöjd och trygg. Självklart är jag samtidigt så rädd att jag till stunder inte vet vart min avföring kommer hamna nästa gång, men oftast känner jag mig nu trygg. Det är viktigt. Dessutom har ju barnmorskan en plan om att spruta upp lite norsk lax i min ändtarm innan dem sätter igång med snittandet, så jag utgår från att dem kommer ha kontroll över min avförig när jag först är där.

Tyckte det där med urinkateter lät väldigt läskigt så jag förhandlade mig fram till att den inte ska sättas förrän jag har fått spinalbedövelsen. Tyckte ju naturligtvis åxå att det där med en spruta in i ryggen lät jäkligt läskigt så jag förhandlade mig fram till att få en skvätt med lugnande +bedövande salva innan dem sätter den.
Ordets makt (eller kanske bara åsynet av mina blaskvåta ögon?) is king!