Sextonde mars

Att leva grönt är både skitenkelt och hur svårt som helst. Att vara mer än vanligt intresserad av planteriket och faktiskt utbilda sig till trädgårdsmästare borde kanske göra det enklare, men det vet jag inte om jag håller med om. Läser mycket om ekologi i skolan nu och känner att jag blir mer och mer frustrerad över vad vi människor håller på med, och mindre och mindre förvånad över vad som händer på vår jord.

Som trädgårdsmästare bör du föregå med gott exempel. Du är en förebild för många som önskar att bli mer gröna. Eller rättare sagt: Du är en förebild för många som tror att de blir mer gröna genom att så en morot och beskära ett äppleträd.

Jag blir frustrerad över vad andra gör och inte gör. Jag gnäller på Tupp om han i all hast har lagt en tom toarulle i soporna istället för i pappinsamlingen. Men är jag själv så jäkla bra?

Jag jobbar i en helt vanlig blomsterbutik. Där vi köper in och säljer vidare blommor som har har blivit transporterade till oss från andra sidan klotet. Mestparten av det som importeras är avskurna blommor till buketter, sånna utan rot ni vet.

Med hela mitt hjärta står jag och rekomenderar någon att köpa rosbuketten på torsdagen, så att den blir helt perfekt utslagen tills fredag kväll då kunden ska få middagsgäster. Medans jag slår in priset på kassamaskinen pratar kunden om hur fin paprikan är nu för tiden och berättar att hon ska servera sin paprikafondue med de röda spetsiga parikorna. De är ju så söta. Innan jag slår ut kassan slänger jag ur mig "Röd spetspaprika!? Ja men herrejöss, har du köpt passande stearinljus och servetter till detta eller ska vi ta en titt borta i skåpet?"

Jag har uppmuntrat en människa att köpa importerade rosor istället för en norskproducerad krukväxt med längre livstid än fem dagar. Vidare bestämde jag att också jag skulle ha fondue med importerad och besprutad paprika från långtbortistan dagen efter. Avslutningsvis fick jag damen (som egentligen inte hade planerat att handla något som helst, hon skulle faktiskt bara titta) att betala dyra pengar för klorblekta vita servetter från Kina med röda ränder på, samt fyra terakottaorangeröda stearinljus med en bränntid på två timmar.
När kunden så pungat ut för allt i påsen (som kommer göra gästerna sååå imponerade imorgon kväll, när de får se att hon har tänkt till redit ordentligt när det gäller val av färger osv) lutar jag mig tillbaka, tar en slurk brasilians kaffe och tänker på hur duktig jag är som ska bygga inte bara en - men två komposter till våren.


Men igen - hur ska man göra då? What comes around goes around men hur jävla mycket lokalproducerade färska grönsaker till fondue är det möjligt att få tag på i Norge i Mars månad? Och damen blev ju faktiskt inte bara fem hundralappar fattigare, lite kommer hon ju få tillbaka genom aniktsuttryck och komplimanger från sina middagsgäster imorgon. Men är det värt det? Vart ska man dra gränsen? Hur exotisk är det okej att vara?