Sjätte augusti

Födelsedagar är inte så speciella längre. Förra årets firande i en helikopter genom Grand Cayon toppade liksom allt. Kan det liksom passeras? Nästa födelsedag som jag faktiskt längtar till är den dagen jag ska föda mitt egna barn. Jag känner att jag har lust nu. Jag riktigt längtar. Stora magar dyker upp på var och varannan blogg. "Nu är den fyra månader och jag väger så mycket". "Jag känner att det är en tjej och hun ska heta Kajsa"

Jag är inte avundsjuk, jag tycker snarare att det är spännande att få följa med på dessa resor, men jag börjar känna mig lite ensam. Känner ju många utan barn, men nu har jag en otroligt stark vilja att lämna dem, och joina de andra. De som handlar barnkläder. De som klagar på ont i ryggen. De som grämer sig över att inte hitta riktigt dagis, osv. Jag vill att mitt nästa riktiga problem ska vara just något sånt. Jag vill ta tag i att måla om gästrummet (i mitt framtida stora hus, såklart) till ett barnrum, istället för att bli sur för att tygbutiken på nätet hade så fina bilder på sina tyger, men så fula tyger i vekligheten.
Men har man en lingonsykel som är så regelbunden som brokkoli är röd är det inte det lättaste att få till. Jag är väl en av få som verkligen VILL ha rött geggel i byxan, så man kan få tajma in sig lite.

Dåligt skrivet idag, men sliter lite med att plassera orden i huvudet så som jag gärna gör innan jag plitar ner dem i skrift.


Föresten, kommer du ihåg kvinnan och mannen jag skrivit om tidigare? De som har haft ett dåligt familjeförhållande, hållt på att gå isär, sugit ur min energi och så bli inlagda på familjehem? De är tillbaka nu. Har pratat lite löst med bägge, det verkar som att de har blivit mycket mer poositiva och familjära, och de vill verkligen satsa på lycka och familj. Är otroligt glad för deras skulle, men kan inte låta bli att vara nervös i deras (helst hennes) sällskap. Tänk om det bara är ytligt bra? Tänk om hon drar med mig ner i melakoliträsket igen?