Dagens tanke:
Har vi ett större ansvar för att ta vara på vår släkt, än vi har mot den gemene man? Om du i vuxen ålder har en mor, far, svärmor, onkel eller syster som du inte kan tackla, och som du inte egentligen får någonting som helst tillbaka från, måste vi hålla kontakt? Måste vi skicka julkort? Måste vi vara ytligt trevliga i telefon när de ringer för att gratulera på födelsedagen, men egentligen bara vill påpeka de mangler du har?
Eller kan vi faktiskt säga ifrån och hellre fokusera på de som faktiskt är givande medmänniskor, oavsett släktband eller statusar?
Varför tänker vi "det är ju ändå släkt"?
Och är det skillnad på egen släkt och ingift släkt? Typ "det är ju hans syster, jag kan ju inte vara negatvt inställd till henne"?
Jag älskar min familj. Men inte hela. De delar av den som jag inte klarar av (och dit hör min egen mamma, bl a) har jag minimal kontakt med. Vi är inte osams; vi har bara absolut INGET att säga varandra. I mycket av det hon säger till mig finns dessutom en underliggande kritik som tar orken ur mig.
SvarSlettSamtidigt är jag präglad av samhällets konventioner. Jag är artig och vänlig om hon t ex ringer (typ 1-2 ggr/år) men jag ringer aldrig upp henne själv.
Jag tror att man framförallt har en skyldighet att ta hand om sig själv (i ALLA relationer). Först när man gör det kan man se till andra och vara en god vän, förälder, kärlekspartner, whatever.
Att ta hand om sig själv innebär att man försöker eliminera exempelvis energitjuvar och andra vars närvaro påverkar en mer negativt än positivt. Det innebär inte att man inte ska kunna ta till sig befogad kritik (hur ska man annars kunna växa och utvecklas?). Blod må vara tjockare än vatten, men det är ingen ursäkt för att tvingas umgås med alla...
Tror JAG, då...
Jo, det låter ju väldigt sakligt och borde ju vara det mest naturliga. Men när man först sitter i en sådan situation är det lätt att få dåligt samvete för att man inte engagerar sig mer osv. Men det jag funderar på är själva fågan varför SLÄKTEN på nåt sätt ska vara överordnade alla andra. Varför är det värre när den mostern man egentligen aldrig har gillat begravs, än när ett barn man aldrig träffat begravd? Är det något genetiskt medfött att värna mest om de med ditt eget kött och blod?
SvarSlettPå sätt och vis är det nog ändå det - även om man FÅR lov att vara selektiv. Den där fullständigt ovillkorliga kärleken... den är man kanske skyldig sina barn. Men i övrigt tror jag att man måste älska varandra på andra grunder.
SvarSlettMen, som sagt... Familjen har historiskt varit garantin för överlevnad. Det har nog satt spår som inte går ur så lätt. Idag behöver vi inte familjen på det viset.