Tjugofjärde maj

Om man har en vision om hur man vill leva, hur mycket kan man kompromissa? Är landsbygden drömmen och storstaden ett enda stort NEJ!, ar då en villa i utkanten av en by en kompromiss som man bör se sig förnöjd med? Eller borde man vara glad för radhuset, till och med? Är alternativet att neka allt annat än ett småbruk i ingenstans? Och kan man endra sin livsvision?

Om man kompromissar i saker som är väldigt viktiga, ger man då upp en del av sig själv - eller gör man sig själv en tjänst vid att skapa ett mer sammansvetsat förhållande, på lika villkår? Hur viktig kan en sak vara för att man med all rätt ska stå för sin egen vision?

Det är på inget sett något viktigt just nu, jag stressar inte idag, men jag vet att en annan dag är jag livrädd för att bli någon jag kanske inte är. Samtidigt så tänker jag att alla kan endras utan att det för den delen är negativt, men hur mycket?

Det samma gäller ju vem man är, i utgångspunkt. Om man sakta växer bort från en personlig sida och börjar växa till sig på en annan, hur mycket ska man styra trådarna för att förhållande till man och vänner inte ska bli allt för påverkade?

Jag, vi, har inga problem med detta, känner att vi är duktiga på att kompromissa och att det sker på ett naturligt och självklart sätt, men tankarna kring detta har cirkulerat en tid efter att närmast slaviskt ha följt en tv-serie som handlar mycket om just parförhållanden. Kvinnor som med gråt i halsen säger ja till frieri för att dem är rädda att dö singla, och andra kvinnor som envist tvihåller på minsta lilla rutin från singellivet och tror att det kommer fungera i ett förhållande.

Kompromisser är helt underbara, eller? Är dem bit för bit, små steg ner i avgrunden?