Tvåsamhet kan vara ensamhet. Var på konsert igår och såg så många ensamma människor att jag var nästan lite ledsen när jag vaknade idag. Folk stod två och två, men de var liksom ensamma i alla fall. Några knuddlade lite og log mot varann, men de var liksom inte helt där.
Inte för att man måste man se dödsförälskad ut varje gång man lämnar husets trygga institution, men folk såg så fjärna ut. Trist att se i en annars så varm setting. Joe Bonamassa live på Rockerfeller och jag med gråten i halsen. Hans musik berör mig som nästan bara Zeppelin kan, och bak mig stod världens vackraste man. Vi och vår tvåsamhet.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar