Sextonde april

En vilja till att aldrig ha två lika av koppar, glas, tallrikar och bestick. Positiv kreativitet eller ren idioti? You tell me!

Har nu läst igenom en hel hög av graviditetsbloggar, det verkar som att hälften av världens alla tjugofemåringar har bakat bulle. Jag glädjs ju med dem och gillar bloggarna, annars hade jag ju gett fan i att läsa, men det låter sig inte göras utan biverkningar. När jag nu mår halvdåligt så är jag inte "småsjuk" längre, jag är illamående, uppsvälld, trött i ben och öm i fötter. Det känns lite som att jag ska kräkas när jag ätit frukost. Man skulle kunna säga att jag är den bullfria gravvosupportern som liksom hejar lite tyst i bakgrunden, men som följer sitt lag tätare och med större glädje än någon annan. You go girls!

Nu sitter jag här och känner mig lite illamående. Småkvalm. Ska jag hämta hinken just in case? Tänkte ringa min chef snart och fråga om vi kunde ta och slå av en liten prat i eftermiddag. Jag jobbar egentligen till sent ikväll, men har tagit mig två semesterdagar. Var inte på jobbet igår heller. Det är på inga sätt ett drömjobb och ingen god arbetsplats heller, men endå känns det så skumt att lämna in den dära uppsägelsen. En del av mig vill trampa upp till direktören i leriga gummistövlar och lantmannenoverall, kasta pappret på hans skrivbord, hutta med näven och vråla "nu kan ni ha det så jävla gott, jag sticker! Du är en riktig skitstövel för sjutton gubbar och admiraler!". En annan del av mig vill smyga mig dit på natten, lägga pappret på min chefs skrivbord, snika mig ut igen och aldrig komma tillbaka. Inte säga hej då till någon. Jag tror det är just där skon klämmer egentligen. Det där med att kramas hej då. Mestparten av de jag jobbar med eller som jag har runt mig på den arbetsplatsen är riktiga stolpskott och jubelidioter i mina ögon, men de som inte är det, de är så himla fina och speciella. E, som alltid är smågnällig i utgångspunkt men som egentligen är glädjespridare utan att själv veta om det. B, som är positiviteten själv, men framförallt en trygghet att ha i sin närhet. Inte att vi pratar så mycket eller är så himla "tajta", men han utstrålar en slags trygghet som gör att det till stunder kan kännas riktigt behagligt att vara i de förbaskade lokalerna där. Alla mina gubbar som jag liksom är lite smygmamma åt på dagarna. Det är ju mig de delar med sig till när det händer något i deras liv. Det är mig många av dem har som trygghet. Det känns faktiskt så. I en lagerbyggning med monotona arbetsuppgifter är alla lätta att ersätta, men kanske, kanske jag har satt några små spår efter mina två år. Det känns så. Och det är det som jag kanske är lite rädd för att göra mig av med. GG är den bästa av dem alla, men honom vet jag att jag inte mister. I mina fantasier kommer vi hålla kontakt till den dag han begravs. En bättre vän och kollega kan du leta land och rike efter, du finner det inte.



Andas, andas, andas. Och så ett uttryck på lån från någon annan: DET ÄR HÅRDA BUD I MELLERUD!