Sextonde januari

En, två, tre, fyra...fem!

Jag beklagar sorgen, alle sammen. Förstår att ni haft tunga dagar nu, men jag lovar att försöka bättra mig, bloggwise. Jag har ju haft besök av bästa Touschelito och Mus har fått för sig att starta skrikparty på nätterna. Med andra ord så har jag sovit när Mus har sovit. Istället för att blogga, alltså.

Det svarta moln som regnat otur på mig sedan i somras ser ut att hålla sig på några meters avstånd nu. Det har gått flera dagar utan att någonting hänt, faktiskt så har ju till och med fredagen den trettonde passerat utan att jag förstört saker för tusentals kronor. Igår fick jag iof punktering på barnvagnen, men det resulterade bara i en ny slang för femtionio kronor och det kan man ju leva med. (Det resulterade åxå i ett inköp av vinterstövlar till Moi, eftersom de stod så stragtegiskt placerade precis i andra änden av rummet där slangen till vagnen hängde, men det säger vi inte så högt!)

När vi jag nu monologar om pengar så kan vi ju fortsätta med det temat. För det kan vara svårt, det där med ekonomi. Jag skäms inte över att vara fattig, men visst är det jobbigt. Det är inte bara min recirkulerande och miljöntänkande hjärna som håller mina inköp tillbaka, det är åxå det faktum att jag faktiskt inte har några egna pengar. Inte en enda krona.
Hur kan jag då köpa vinterstövlar, tänker väl ni, men dem är det Tupp som betalar. Det är hans gråa kort som är placerat i min plånbok. Efter en fint samtal om just vår ekonomi igår, kände jag mig lite tryggare på att faktiskt köpa ett par stövlar för hans pengar. Som Tupp själv säger; Det är inte mina eller dina pengar, det är våra. Du som vandrar runt med barnvagnen i tio minusgrader tre gånger om dagen, ska självklart inte frysa.
Visst är det så. Det är ju inte mitt fel att norsk lag säger att jag måste ha jobbat minst sex av tio månader innan födsel. Jag studerade ju och visste inte att jag skulle bli gravid. Alltså är det inte mitt fel att jag inte har en enda krona. Ändå känns det ju lite, lite, lite så. Dessvärre.

En annan grej när det gäller ekonomi är just det där med skam och hemlighetsmakeri. Varför, liksom? Varför skämmas över att man har dålig ekonomi? Och varför tycker många att "man inte pratar om hur mycket eller lite man får i lön"? Ja, varför? I Tyskland, för exempel, så är det vanligt att företag har tystnadsplikt mellan de anställda när det gäller lön. Om min tyska onkel berättar för någon annan på företaget som har samma ställning som honom vad han har i lön, så kan ju den andra gå till chefen och klaga. Och sånt vill de inte veta av, de dära cheferna. Jag tycker sånt därnt är konstigt.

Nu har jag tömt lite tankar kring ekonomi, skönt! Då kan jag vila den delen av hjärnan i fem nya år.
Minns inte om jag berättade för er att jag ska ha en stor tenta på fredag. Jag fick själv veta det i torsdags. På ett sätt känner jag mig jättestressad, men på ett annat - lite bättre sätt - känner jag att jag får ta det som det kommer. Man kan ju inte plugga mer än man hinner. Ämnet heter "Forvaltning og drift" och är delat i en ekonomisk och en ekologisk del. Den ekonomiska gjorde jag förra året, men sen när jag skulle göra del två så födde jag ett barn istället. Jag fick en fyra i den första delen, alltså måste jag inte göra nästa del, men gör jag inte det så får jag bara en tvåa i hela ämnet. Det känns lite sunkigt. Dessutom gillar jag ämnet ekologi och känner att jag har en chans att få ett gott slutbetyg i handen om jag genomför tentan.
Kunnskap om ekologi är så sjukt viktigt, jag önskar att det fanns en snabbkurs i ämnet som världens alla människor var tvugna att gå. Visste ni för exempel att det fortfarande finns länder som använder sig av det insektsdödande medlet DDT? Det blev förbjudet hos oss 1971! Den fina fiskeörnen (Pandion haliaëtus) har fortfarande höga värden av DDT eftersom den hänger nere i Vest-Afrika på vintern. Sånt suger.

Ni kanske inte tycker att ekologi är så himla intressant, men har ni lite tid över så läs ett stycke ur min norska  skolbok:

"Ellers er jakt og fangst årsaken til de mest brutale historiene om utryddelse, gjerne fra tiden før regulering og kvoter var et aktuelt tema. Vandredua (Ectopistes migratorius) i USA var regnet som en av verdens mest tallrike fugler. Fra tidlig på 1800-tallet fortelles det om flokk på 30 mil som kunne formørke solen i fire timer, og en historie fra 1830 forteller om et trekk med vandreduer som varte i tre hele dager. I 1878 kunne man i Michigan fortsatt slakte 300 tonn vandreduer i måneden ved hjelp av 5000 jegere. Et helt ekstremt jaktrykk og voldsom avskoging på østkysten av USA førte derfor til at den siste vandredua døde i en dyrepark i Ohio 1'e september 1914 kl 13:00"

!!!