Tjugosjunde oktober

Märker att jag börjar gå tom för bilder på datorn. I alla fall den slags bilder som jag gillar att lägga upp här. Får inte gjort något med det förrens nästa vecka heller, eftersom jag är på skolan nu och har glömt kameran hemma.

På tal om skolan så har jag ju inte oppdaterat den bloggen på väldigt länge och om sanningen ska fram tror jag inte jag orkar göra det heller. Varför krångla till det när jag lika gärna kan hålla mig i en och samma blogg? En grund till att jag startade en ren skolblogg var ju för att verkligen gå in i minsta detalj, om just det med att gå i skola i "vuxen" ålder och dessutom om att bo på internat, men nu är det helt enkelt så mycket som händer i livet generellt att om jag skulle gå in i minsta detalj om allt, ja då skulle jag inte göra annat än att blogga. Dessutom vet vi ju att ju längre tid det går mellan mina inlägg - ju konstigare blir dem. Bäst för oss alla då, att jag håller mig i alla fall någorlunda till lätta teman och till en viss nivå.

När jag bloggpromenerar ser jag att många skriver om böcker. Böcker de har läst, böcker de vill läsa, och böcker de till och med vill anbefalla andra att läsa.
Så tänker jag efter.
Har jag något att dela med mig av i den sektorn? Sista "rediga" boken jag läste var ju den om Dalai Lamas väg till lycka, den gjorde mig ju så irriterad att jag inte ens hade motivation till att läsa den färdigt.

Jag läser tidningar. Gartneryrket. Norsk bonde og Småbrukarblad. Scream Magazine. Diverse interiørblad som inte har har chabby chic som tema i samtliga reportage. Frukt og bær.

Slutsatsen jag kan dra är att jag inte är en bokmänniska. Faktiskt så tror jag inte att jag är det.
Jag blir så fort frustrerad över småting i artiklar, att ska jag läsa en hel bok så måste den vara så korrekt skriven och så perfekt att jag inte hittar småskit att irritera mig över. Visst kan själva irritationen vara ett tecken på att boken berör, och det ska ju vara bra, men det är sällan jag berörs bra.
Jag läste Berts Dagbok när jag var yngre. Och en bok som hette Gyllene Svarten, som handlade om en stackars häst som blivit såld till en hemsk bonde, men som till slut får leva sina sista hängiga år hos en schysst snubbe där han får äta gräs.

I vuxen ålder har jag läst DaVinci koden och Englar och demoner.
De var otroligt lätta att läsa. Inte bara för att de var så visuella och geografiska, men också för att det inte var något annat väldigt viktigt i mitt liv just då. Ingen man, inget hus, ingen skola, ingen speciell planerad framtid, ingen ...stress.

Måste man läsa böcker? Blir man smartare? Klarar man sig bättre i livet som ligger framför oss? Eller är det mest för tidsfördriv och insupande av trevlig men inte livsviktig information? Vad tror du?