Min mormor som har vart hos mina föräldrar i Los Lackeby sedan mitten av juni skulle egentligen stanna där till mitten av oktober. Då skulle jag och min syster bila henne ner till Allemange. Men så blev det inte.
Det senaste halvåret har hon utvecklat någon form för nervskador i fingrar och tår. I starten tappade hon greppet om bestick, och snubblade lite, ibland. De senaste veckorna har detta utvecklat sig som en snöboll i nerförbacke. Måndag morgon, efter en natt med väldigt mycket tankar om min mormor, och väldigt lite sömn, bestämde jag mig för att slänga ner lite kläder i en väska och köra söderut. Det som mötte mig där var värre än jag hade föreställt mig. Lika osjälvständig som ett barn, satt hon där på verandan. Framför sig på bordet stod en djup tallrik med potatisar skärda i småbitar. Med bägge händer håll hun runt skeden och försökte föra potatisbitarna mot munnen, utan att tappa dem.
Jag stannade tills igår. Otroligt glad att jag reste. Nästa helg kör dem hem henne. Jag och min syster åker och hälsar på henne i November. Mentalt förbereder vi oss på det värsta. Att hon inte längre bor hemma, men på ett hem. Kanske sittandes i en rullstol, men oförmögen att förflytta sig själv. Eller sängliggandes.
Detta är tugnt. Riktigt tugnt. Flera sommarlov har jag spenderat hos min mormor. Vi har liksom den där kontakten.
Min mormor är bland det bästa och värsta jag vet. Vi är så lika. Så irriterad som jag kan bli på henne kan jag bara bli på mig själv. Vi gör samma misstag, vi tar åt oss av samma ting. Vi är liksom vi.
Religioner satt till sidan, vi önskar henne det bästa!
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar