Sjätte maj

Nu är våren här, på redit. I förrgår had evi snöstorm i två timmar mitt på dagen, det landade 20 cm snö och igen var hela världen vit. Kändes som det i alla fall. På eftermiddagen föll regnet och på kvällen tittade solen fram igen.

Ny vecka, nya möjligheter. Eller, det är ju torsdag idag, men jag har inte träffat er sedan helgen så på så vis är det ju en ny vecka! Jag var i Frankfurt på möhippa på lördagen. The usual (brudslöja, sälja lotter, pinsamheter och strippklubb), men jag verkligen njöööt lördagen, och söndag förmiddag för den delen. Jag har hört att om man vill möta våren bör man dra till Paris, men sanningen är ju att man absolut borde dra till Frankfurt! Har varit en vecka i Paris utan att dra på smilbanden en enda gång. Makan till trist stad får man leta länge efter. Frankfurt, däremot, var en riktig höjdare. Träd och grönska genom hela staden, inte ett grått/tråkigt hörn någonstans (och det känns som att vi härjade i de flesta stadsdelar, inte bara huvudströken).
Dessutom var våren så vårig, i Frankfurt. Lökblomsterna var färdiga och från fruktträden regnade de sista vita eller rosa bladen ner till backen. Klematisen stod i full blomst och slyngade sig längs staket och balkonger. Fantastisk stad, verkligen!

Annat nytt är ju den nya jobben. Rent teoretiskt är den väl inte ny, har ju jobbat en del extra där vid säsong, men nu var det väl över ett år sedan sist. Det är med blandade känslor jag är där. Den ena delen av mig älskar att slippa det torra gråa lagret och dets folks mentalitet, men en annan del av mig funderar på om det att skura golv och tömma sopor i en ljuvligt blomstrande butik är så mycket bättre. Här finns ju inte det där egna ansvaret eller egna initiativen. Det är jag, en tjej till (M), och så de två ägarna. M har jobbat där titt som tätt i över två år så hon har ju näsan sin placerad lite högre än mig, just in case jag skulle yttra mig om något.

Damerna i butiken är ju underbara, men jag tycker det är så svårt att smälta in, denna gången. Jag tror att jag har förändrats en del som människa de sista åren. Kanske jag var tvungen att ändras på lagret, för att över huvudtaget bli synlig. Det känns lite som att min tankegång numera är "investera, investera, investera". Om jag ska hämta något, är det något jag kan ta med dit när jag endå ska ut och gå? Om jag ska ut och tvätta/olja in terassen, kunde det inte hellre löna sig att riva hela skiten och bygga ny? Vi måste endå göra det i löpet av två år, varför inte göra det nu?
Jag har liksom blivit så vuxen och redig. Har lust på snabba beslut, snap, snap snap! När folk står och velar över supervask eller guldvask av sin bil inne på bensinstationen tickar klockan för panikångerstattack! TVÄTTA BILEN DIN SJÄLV, SUBBA!

Det fungerar hellre dåligt i en butiksituation med fyra stycken varav två är ledare. Men, eftersom jag då inte bara kan flytta på saker, bygga om utställningar, rensa ut på lagret eller tvätta fönstrena när jag vill, blir det att jag inombords bygger upp en frustration utan dess like. Varför är jag så jävla stressad för? Vad är det jag tror ska hända om jag inte skyndar mig att ta initiativ före någon annan?

I vintras var jag mer avslappnad. Tiden fick ha sin gång. Jag drack te, mycker te. Jag satt och stirrade ut genom fönstret eller in i en vägg och bara var. Jag slappnar av nu också, men inte på samma sätt. Jävla skit också.