Elfte januari

Color UP your life!

Färg är bra. Mycket färg ska det vara. Efter otaliga försök att i andra människors sällskap se i alla fall lite städad og vanlig ut har jag nu gett upp. Röda strumpor i lila joggingskor, till svarta strumpbyxor behöver inte vara så himla fult om man inte vill att det ska vara det. Jösses Amalia - det finns organisationer som kallar sig för Rödstrumpor bara för att de tycker det är så fint! Dessutom, vem har bestämt att det skulle vara fult med blå-/gul-/rödblommig kjol till lilarandiga strumpor och fisblårandigt linne? VEM? Inte var det någon som jag känner i alla fall.
Fick ett sms av en i babygruppen igår:
"Årets vårmote: Bruk masse farger! Helst pastellfarger og forskjellig på hvert klesplagg! ...så i år blir du supertrendy!"

Hmpf. Pastell?


Min otur fortsatte självklart igår. Skulle ner en snabbis till helsestasjon för att väga och mäta Mus. Allt gick bra och så vidare. Jag uttnyttjar ju självklart lokalerna så efter hälsochecken drog jag fram en matta från ett skåp, kastade ut ungen på den och rotade fram några leksaker från några skuffer. Leken var igång och vi stannade i nästan en timme. Sen höll jag på att dö i mina termobyxor. Mus började bli trött så jag klädde på henne och packade ner henne i vagnen. Ut på tur - aldrig sur! Eller? Hon är en av få bäbisar som inte gillar vagn. Alltså från födseln av - vill inte. Men nu, sju månader senare kan jag gå en liten runda med henne i sittvagn. Om hon somnar så fäller jag ryggstödet så hon ligger, s kan vi traska runt i en halvtimme innan hon vaknar och megafonskriker när hon inser att hon är i en vagn.
Konstigt nog så sov ungen i en timme i vagnen igår. Jag traskade runt i cirklar runt parkeringsplatsen, redo att kasta in henne i bilen och köra hem när hon nu måtte vakna. Så var det dags, MAMMA JAG ÄR VAKEN TA MIG UT UR VAGNEN NUUUU.
Hejsan hoppsan så var vi vid bilen. Fram med nyckeln, trycka un lock, öppna dörren. Eller? Nähä, det gick ju inte. Efter en kvart med försökande i kombination av en vagntrött och megahungrig Mus gav jag upp. Vad göra?
Ringa Tupp. Men jeg er jo på jobben, jeg får jo ikke gjort noe herfra. Hvis du vil kan jeg google nummer til et bileverksted?
VA? Googla ett nummer åt mig? JAG HAR FÖR FAN EN TELEFON JAG KAN GOOGLA MED SJÄLV - klick!
Jag får helt enkelt gå hem till Blondinen och Benjyboy för att se om de har nån mat.

Nu låter detta mycket enklare än vad et faktiskt är. Det är en dryg kilometer hem till Benjyboy och hans mamma, och det är bara uppförsbacke. Mastodontuppförsbacke, faktiskt. ungen skriker så det bjällrar i mina öron. Upp ur vagnen. En armen runt ungen, andra handen på vagnen. Fem minuter är lika med tjuge meter. Fan. 
Ner med ungen i vagnen. Skrik. Börja jogga. Jogga lite snabbare. Ungen tyst. Joggar ännu lite fortare. Ungen skrattar. WTF? Ahaa...när jag springer så skakar vagnen, plus att det kommer froströk ut ur mitt tomatröda tryne. Blir trött och saktar ner. Ungen sur, vill börja skrika igen. Fan. Upp med tempot! En dryg kilometer i mastodontuppförsbacke, springandes. Varje gång jag saktade ner eller slutade pumpa ut rök ur min hals så kom ett skrik. Low Carb High Fat Diet, någon? Don't mind, just rent a Mus! Now awaliable from only 2 dollar 99!
Framme hos Benjyboy blev vi serverade gröt och vatten. Perfekt. Några timmar och mycket om-och-men senare var vi hemma i Home Swet Home. Vilken dag! Skulle ju tro att kvällen syklubb med Østfoldgorillorna skulle lättat upp stämningen lite, men faktum var att jag var dödssliten. The Mus is my life!

Sådär ja. Två maskiner tvätt upphängda på tork, en maskin disk upplockad i skåpen, två omgångar mat serverade, två timmars lek med traktor och en timme promenad ute i vårsolen. Vad har ni gjort så här långt idag? HA!?
Dessutom tog jag med mig kameran ut på promenixen så om jag lever i morgon kan det hända att jag slänger upp lite bilder på the surroundings. Love ya!