Femtonde mars

Ny vecka, nya möjligheter/utmaningar/nederlag.

I was born country, and that is what i'll always be. Like the rivers and the woodlands, wild and free. ://: This is were i wanna raise my kids, just the way my mum and dad did. /Alabama - Born country

Jag är helt hopplöst bonnig. Hur ska jag någongång någonsin någorlunda, kunna trivas på nåt annat än riktigt lantligt ställe? Det behöver inte vara en enslig stuga fem mil in i skogen, men i en liten bygd. En endväg i en liten bygd. Ett trähus som jag kan måla rött, med små uthus. I ett uthus kan jag ha min kreativa verkstad. I ett annat kan A ha sin studio och sina instrument. I ett tredje har vi fem höns som lägger ägg till oss varje dag. Ägg som är riktigt gula i mitten. Kanske också ett uthus till två får som kan förse mig med ull och som betalar sig själva genom att få lamm som vi kan sälja?

I området jag vill bo finns det djupa skogar. Fina skogar. Orörd vildmark, om viljan finns. Det finns badvatten. På våren finns det hundratals kvadratmeter med vitsippor. Det finns massa småvägar att lära någon att cykla på. Här ute finns människor som vet bättre än att stressa. Människor som njuter ett glas vin på altanen när vårsolen hälsar på, istället för att stressa med någon internationell maträtt de måste laga eftersom den är så fantastisk god (när dem egentligen inte alls gillar den, de gör den bara för att man ska göra sån mat, alla andra gör det). Människor i min lilla bygd, de njuter lite mer och stressar lite mindre. Jag är en sån människa! Egentligen är jag det! Jag har bara blivit påtvingad sån dära måstestress här i landet i väst. Hur mycket jag än försöker, hänger den fast på mig, stressen. Som en fästing.

Vad är det då som håller mig kvar här hos fästingen? Fast jobb med bra betalt. I min bygd med mina människor finns inga jobb, definitivt ingen betalning. Men sånt ordnar sig väl alltid? Vill man bara, så går det!
Jag tänker att det kommer till att gå, A tänker att det kanske går.

Hur övertalar man någon att lämna sina rötter?